Football, pints and pies

Reseberättelse från ett halvår i Dear Old Blighty, som tidigare publicerats i Änglarnas medlemstidning 2/08. Nu även med tillhörande bildgalleri…

Ett antal hundra bilder
från matcherna som nämns i texten kan hittas här!

En hel vårsäsong utan möjlighet att finnas på plats runt IFK Göteborg – hur skulle det gå? Relativt bra, faktiskt. För det första så har den tekniska utvecklingen underlättat möjligheterna att leva i exil betydligt. När jag befann mig i en liknande situation för knappt 10 år sedan var det endast Radiosportens korta rapportering, och dess hemska måljingel, som man fick hålla till godo med, medan det idag ofta går att se matcherna direkt på datorn. Och skulle inte det funka, direktsänder Radiosporten numera hela matcherna via nätet. Utan måljingel. För det andra, som boende i det förenade kungadömet har det inte direkt varit problem att kunna trycka i sig inhemsk fotbollskultur som substitut. Till och med de blåvita färgerna har varit ständigt återkommande vid mina besök på diverse arenor runt om i ö-riket.

”You’re to ugly to be gay…”
Då jag studerat i Brighton, på sydkusten, var det naturligt att Sussex blåvita stolthet Brighton & Hove Albion var den lokala klubben att

följa. För närvarande håller de till i League One, tredjedivisionen, och hela stan väntar på när den nya arenan ska stå färdig om några år. Faktum är att man inte haft en egen riktig arena sedan 1997, då klubbens ledning beslutade att sälja marken där den gamla Goldstone låg för att rädda ekonomin. Problemet var bara att man inte hade någon ny arena, utan tvingades spela i Gillingham. Efter massiva supporterprotester flyttade Albion 1999 ”hem” igen, till den temporära lösningen Withdean Athletic Stadium, tjugo minuter utanför Brighton, som med nya tillfälliga läktare fick en kapacitet på 9000 åskådare.
Då området inte är anpassat för tusentals fotbollsbesökare går det gratis bussar från stan till arenan, för att så få som möjligt ska åka bil. En tjugo minuters bussresa tillsammans med grånande gentlemän som sjunger om vad de egentligen tycker om rivalen Crystal Palace är dessutom en upplevelse i sig. En pärla ur sångrepertoaren är annars
hemmapublikens snabba sarkastiska replik när motståndarsupportrarna anspelar på Brightons rykte som en sexuellt frisinnad stad genom att fråga om de blåvitas pojkvänner verkligen vet var de håller hus: ”You’re to ugly to be gay…”. Vad svarar man egentligen på det?

Även om friidrottsanläggningen Withdean inte erbjuder bra förutsättningar för att locka storpublik på hemmaplan, är Albion kända kända för att ha ett stort och högljutt bortafölje. Det visades om inte annat vid mitt besök i Nottingham och City Ground för mötet med Forest, på annandag påsk. Nottingham är för övrigt en trevlig stad med en rik historia, allt från Robin Hood och slottet till Ye Olde Trip to Jerusalem, som säger sig vara Englands äldsta pub, till landets första fotbollsklubb Notts County. County ligger idag i botten av League Two,

och deras arena Meadow Lane är belägen bara några hundra meter från City Ground, med floden The Trent som naturlig gräns mellan de båda. Forest är dock de med flest supportrar, mot Brighton var publiksiffran 18 000, varav uppemot 2000 av dem kom från ”Good Old Sussex by the
Sea”. På planen bjöds det på en underhållande 0-0-match, ett resultat som bortalaget var mest nöjda med. Trots poängtappet lyckades dock Forest till slut ta en av de två uppflyttningsplatserna, medan Albion precis missade playoffplatserna. Mitt starkaste minne från City Ground är dock alla gulklädda stewards som hela tiden var på alla som reste sig upp från sina stolar, och som desto längre matchen gick slängde ut allt fler personer. Trots den, för League One, stora publiksiffran var det heller inget problem för de tillresta blåvita att dominera ljudbilden totalt. En sorglig utveckling för den gamla storklubben Forest.

“Manchester, so much to answer for…”
Mitt besök i East Midlands och Nottingham hade föregåtts av fem trevliga dagar i Englands viktigaste stad, efter London, som invånarna själva skulle uttryck det. Och visst är det svårt att inte hålla med, oavsett vad de tycker i Birmingham, med tanke på Manchesters betydelse kulturellt och politiskt historiskt. Förutom att hänga i schyssta Northern Quarter, käka indiskt på Rusholmians ”curry mile” (den största koncentrationen av asiatiska restauranger i hela UK!), och Moz-nörda i

Stretford fanns så klart även groundhopping på schemat. Först ut derbyt i League Two mellan blåvita Stockport County och Macclesfield (som nog aldrig lär bli känt för annat än att ha fostrat Joy Divisions Ian Curtis?), på Edgeley Park. Efter fem minuters tågresa från Piccadilly kom man fram till vad som nästan såg ut som en spökstad. Visst var det långfredag, men ändå. Tre pubar på den igenbommade huvudgatan, nära arenan, var dock fullproppade med pre-pintande hemmafans. County är kända för att ha bra stöd från läktarna, och i klubbshopen såldes en samling av alla de hundratals sånger som sjungits från klassiska Cheadle End sedan 60-talet och framåt. Alla dessa framfördes visserligen inte vid mitt besök, men atmosfären på kortsidan, som är större än alla de övriga läktarna, var imponerande. På planen vann man stabilt med 2-0.

Dagen därpå väntade ett möte i League One mellan två blåvita lag, Oldham-Millwall på Boundary Park. Det innebar en halvtimmes bussresa från centrala Manchester, och helt plötsligt kändes det som man hamnat i norra Englands motsvarighet till Växjö eller Trelleborg. Långsidesläktarna såg ut som Gamla Ullevis sittplats, med den skillnaden att det fortfarande var träbänkar på övre sektionen och VIP-sektionen bestod av en stor upphöjd inglasad ”låda”. Jag hade tidigare läst att arenan var känd för att alltid vara kall och blåsig, och nog var det kallt alltid. Ärligt talat var matchen ganska intetsägande, och enda glädjeämnet var den värmande köttpajen i paus och de 200 Millwall på bortasektionen som gav hemmapubliken en lektion i supporterkultur.

Min sista dag i Manchester spelade Man U-Liverpool, på Old Trafford. Som student var det inget alternativ att kolla efter biljetter, men planen var att känna av atmosfären runt arenan och sen ta spårvagnen tillbaka till stan och lämplig pub. Redan vid 9-tiden på

morgonen när jag steg ut i regndiset vid Piccadilly Garden kunde man skåda många röda matchtröjor, de flesta dock på turistande asiater och skandinaver. Vid pubarna på Chester Road, vid arenan, var det långa köer timmar innan match, och de flesta hängde istället på gatan med egen öl från närmaste off license-butik. Precis som vid många andra tillfällen i det här landet var det svårt att inte fascineras över det

faktum att folk alltid slänger allt skräp, må de vara ölburkar eller snabbmatförpackningar, direkt på marken och när alla gått till matchen såg det ut som en mindre soptipp. Efteråt sprang jag på några blåvita gubbar som hade haft biljett och berättade att stämningen varit elektrisk, till skillnad mot när de såg United hemma i en mer ”vanlig” match några dagar tidigare då det varit helt dött. Hatet mellan Mancs och Scousers verkar således leva kvar. Samma trevliga herrar berättade även att de skulle se sex matcher på sju dagar under sin Englandsvistelse. För den som vill hinna se många matcher är påskveckan onekligen ett hett tips.

“Let ‘em come down to The Den…”
Vårens hetaste match var helt klart Millwall-Leeds på The (New) Den, i

slutet av april. Hemmalaget kämpade för att hänga kvar i League One, samtidigt som Leeds jagade uppflyttning. Stökigheter i samband med det förra mötet mellan klubbarna på Elland Road gjorde att detta var londonpolisens största fotbollskommendering för året, och antalet personer som stoppades för identifiering och visitation vid Kings Cross och London Bridge lär inte ha varit få. På grund av rädsla att Leeds-folk skulle köpa biljetter på hemmasektioner stoppades även den öppna biljettförsäljningen efter att Leeds sålt slut sin tilldelning, och resterande biljetter såldes endast till de som besökt arenan tidigare under säsongen.

På matchdagen hade jag besök av kompisar hemifrån som skulle se Arsenal-Reading och då den startade redan 12:45 hann vi med dubbla uppladdningar, vilket om inte annat visade på två helt skilda delar av Londons fotbollsliv. Låt oss kort säga att området kring Emirates respektive The Den samt de båda lagens publik inte har så mycket gemensamt. Det första som möter en när man stiger av South Bermondsey tågstation är en tunnel som forslar bortasupportrarna direkt från perrongen in på bortasektionen, vilket gör att de inte ens ser lokalbefolkningen innan de äntrar arenan. När jag väl hittade min plats

på West Lower, mitt på ena långsidan, gick det inte att ta miste på att det inte var vilken match som. Vid mitt tidigare besök så var atmosfären, när det kommer till sjungande, extremt kopplad till matchutvecklingen, men mot Leeds var det full fart hela tiden. Detta trots att det egentligen bara är max 3-4 sånger som vanligtvis hörs, varav Millwall Roar är den mest frekventa och består av att utdraget vrålande ”Miiiiiiiiiiiiiiiiill…”, från alla tre hemmaläktarna, som kan vara i flera minuter och aldrig når fram till det avslutande ”wall”. Det jag gillar bäst med inramningen på The Den är dock engagemanget och inlevelsen från hela publiken, och då menar jag verkligen hela, och de omedelbara reaktionerna på vad som händer på planen. En bra brytning eller en felaktig (givetvis!) offsideavblåsning och direkt är alla, inklusive de 60-åriga tanterna, uppe och jublar alternativt hytter med näven mot rättskiparen. När får vi se det på Ullevi?

På planen var det The Lions som ägde det mesta av spelet och med lite tur kunde gjort både ett och två mål innan paus. Men som så ofta

för ett lag som slåss i botten och har marginalerna mot sig gjorde Leeds, i mitten av andra, istället två snabba mål och punkterade matchen. Och det var inte bara bland publiken som det gick hett till,
på övertid drabbade flera spelare ihop i vad som närmast kan liknas vid ett rallarslagsmål mitt på planen. Samtidigt firade de 2000 Leeds på ena övre kortsidan trepoängaren och vinkade glatt till den allt mer uppretade hemmapubliken, samtidigt som man sjöng ”If you hate Leeds United ’ave a go…”. Något have-a-go efteråt blev det dock inte, vilket förmodligen hade mer att göra med den massiva polisinsatsen än Leeds popularitet i sydöstra London.

“Ing-er-land is full of shit, shit and more shit…”
En annan klubb som är känd för högljudd inramning och mer old school-känsla på sitt supporterfölje är Cardiff City, och i början av mars

spenderade jag en trevlig helg i Caerdydd, som Wales huvudstad heter på deras eget språk. Själva staden, med Cardiff Castle och maffiga Millennium Stadium som största (?) turistdragare, var betydligt mindre än jag trodde men hade ändå sin charm. The Bluebirds mot Pontus Kåmarks gamla Leicester, St Davids Day och Wales rugbylandslag på TV gjorde att stans pubar var välfyllda på lördagen. Arenan Ninian Park ligger en knapp halvtimmes gångväg från citykärnan, men de flesta verkade ändå välja att ladda upp i stan. Framförallt på gigantiskt stora Wetherspoon-stället Prince of Wales, precis vid tågstationen.

Ninian Park är en riktigt gammal arena, från 1910, och nästa

säsong är dess sista då man redan påbörjat bygget av en helt ny modern arena, med kapacitet för 30 000, precis bredvid. Den nuvarande har
ståplats på ena nedre långsidan samt på ena kortsidan, och att arenan ändå får användas i The Championship beror på att man fått ett tidsbestämt undantag från de normala reglerna. På klubbens officiella hemsidas biljettavdelning beskriver de själva att tre av läktarna, alla utom familjeläktaren, är kända för att vara högljudda och starkt bidragande till atmosfären. Vid mitt besök var det dock ståplatskortsidan, precis bredvid bortasektionen, som var lät mest och att de inte gillade England och dess invånare gick inte att ta miste på.

För den som inte följer Cardiff City nära har man flera spelare med ett förflutet i Premier League, så som Robbie Fowler, Jimmy Floyd
Hasselbaink och Trevor Sinclair. Det hjälpte dock inte mot ett vilt kämpande Leicester som vann med 1-0. På hemmaläktarna tog man förlusten med ro och såg istället fram mot då kommande helgs kvartsfinal i FA-cupen, borta mot Middlesbrough. Förmodligen var det dock få City-fans som trodde att de verkligen skulle lyckas ta sig ändå till Wembley, även om det var vad man sjöng på väg hem från Ninian Park efter matchen.

“Que sera sera, we’re goin’ to Wem-ber-ley…”
Så blev det dock, och lördagen den 17 maj var det Cardiff City mot

Portsmouth i FA-cupfinalen på Wembley. Själv fick jag nöja mig med att besöka samma arena dagen därpå istället, då det var Blue Square Premier
playoff-final mellan Cambridge United och Exeter City. Det som stod på spel för vinnaren var en plats i ligasystemets lägsta division, League Two, fjärdedivisionen. Trots att de den gångna säsongen spelat i femtedivisionen tog de båda med ett följe på 21 000 supportrar var. Hela städerna slöt upp för årets viktigaste fotbollshändelse för dom! När man kom upp från Baker Streets tunnelbana var det gult överallt, Cambridge Uniteds fans hade varit tidigt ute och lagt beslag på den klassiska fotbollspuben The Globe och The Metropolitan mittemot. Utanför stod flera hundra med egna ölburkar och gjorde vad de kunde för att omgivningen skulle förstå att nu var det The U’s tur att gå upp i det riktiga ligasystemet.

Det enda, förutom deras nuvarande publiksnitt, som jag känner

avundsjuka för gentemot Aik Solna är att de fick möjlighet att spela på
gamla Wembley innan den revs, och därtill ladda upp med en massiv pubsamling på just The Globe innan. Att gå upp längs Wembley Way mot den nybyggda arenan går inte av för hackor, det är så mycket klassisk fotbollsmark det bara kan bli. Matchen utvecklades dock aldrig som de gula hade hoppats på, och istället var det rödvita Exeter City som firade efter matchen. Nästa helg, i skrivande stund, väntar ytterligare tre playoff-finaler på Wembley som avgör vilka klubbar som ska gå upp en division inför nästa säsong, vilket ger mig möjlighet att se Stockport County igen innan man återvänder hem till Göteborg och Ullevi. Love it!

Pinkie Brown
Brighton, maj 2008.

¨

Ett antal hundra bilder
från matcherna som nämns i texten kan hittas här!