Reseberättelse från sommarens europaäventyr, som tidigare publicerats i Änglarnas medlemstidning 3/08. Nu även med fler
bilder…
Även om den så klassiska blåa banderollen från storhetsdagarna på 90-talet, som förkunnade att vi var för sexiga för Sverige och upplyste
våra vänner i Solna om vilken europacup som gällde, numera verkar vara mystiskt försvunnen var vi många som hoppades att dess budskap skulle vara gångbart även år 2008. Inte minst vi i den yngre generationen som aldrig fick möjlighet att uppleva känslan av att på plats få se IFK Göteborg i städer som Eindhoven, Manchester, Barcelona, Milano och Glasgow. Oavsett hur många gånger vi suttit över en öl och snackat
reseminnen från intertotoäventyren i Luxemburg och Wolfsburg för några år sedan, så går det inte att komma ifrån att det aldrig var â€the real dealâ€. Det var aldrig någon som ens tänkte tanken att upplysa Aik om att det var â€the cup†vi deltog i då. Däremot gav det en mersmak hos både spelare och supportrar om att åter få uppleva större och finare arenor än skokartongen i Borås, och nästa gång med en mer reell chans att även kunna vinna. Säsongen 2008 var det så åter dags, efter 11 års väntan, att försöka kvala in till Champions League och gissningsvis var vi rätt många som spenderade lunchen den 1 juli med att, till arbetskollegers förundran, följa kvallottningen via UEFA:s hemsida. S.S Murata från San Marino, följt av FC Basel i en eventuell andra omgång – och de allra flesta var överrens om att vi kunde råkat betydligt värre ut.
Oavsett valt färdsätt för att ta sig ner till den enda kvarvarande av de italienska stadsstaterna från 1600-talet, den nu självständiga republiken San Marino på berget Monte Titanos i östra Italien, så var det 80-talsbadorten Rimini som var samlingsorten för blåvita hela
veckan. Bland mitt ressällskap åkte några bil ner, två flög till
Florens medan jag och fem till investerade i varsitt interrail-kort med sikte på att ta tåget. Första motgången inträffade redan på centralen
klockan 7 på söndagsmorgonen då en av resenärerna, som varit på Råsunda och hämtat tre poäng dagen innan, inte hade vaknat i tid för bussen som skulle ta oss till Köpenhamn. Väl framme i en solig dansk huvudstad spenderades ett antal timmar på lokal, och här inträffade resans andra missöde då undertecknads plånbok var spårlöst försvunnen. Problem är dock till för att lösas och efter några Hof på tåget mot Hamburg kändes det som världsliga bekymmer med tanke på äventyret som stundade. Tre timmar i 1982 års guldstad spenderades på skumma ställen bland tågstationens bakgator, som bland annat innehöll tysk jukebox-musik, en avsvimmad/död tjej på ett pubbord och allmän misär. Fortfarande var den trötte Dif-resenären försvunnen och icke kontaktbar.
Nattåget från Hamburg till Basel bjöd för en del av ressällskapet på intima möten med arga tyska mustaschmän, medan andra nöjde sig med
weissbier och ytterligare andra med sömn. Väl i Basel morgonen därpå blev vi bryskt uppmärksammade om att staden trots dess begränsade storlek hade utrustats med tre olika tågstationer och samt icke-engelsktalande biljettförsäljare. Trots dessa små bekymmer och den annalkande tröttheten efter ett dygns resande var det nu som den
häftigaste tågfärden väntade. Den drygt tre timmar långa sträckan mellan Basel och Milano var en uppvisning i vacker natur, dimmiga
bergstoppar och hus som endast verkade kunna nås med hjälp av linbana – en syn som även en sådan som mig, som aldrig ägt en enda Fjällräven-ryggsäck i hela mitt liv, uppskattade till fullo. Efter en halv dag i Milano, där det mest minnesvärda var den mäktiga katedralen Duomo di Milano följt av pastaställets toalett som bestod av ett hål i golvet
samtidigt som man tvingades blotta sig inför halva Milano genom det söndriga fönstret i golvhöjd, var vi äntligen på väg mot ditresans
sista tågavgång. Först blev vi hänvisade till ett graffittibombat lokaltåg som såg ut att vara halvt sönderslaget och säkerligen hade färdat en hel del fotbollssupportrar genom stövellandet under åren, men en vilt gestikulerande lokförare fick oss snart på andra tankar. Framåt kvällen på måndagen, runt 35 timmar efter avfärd från Göteborg, var vi hur som helst äntligen framme i Rimini – och gissa vem som satt och väntade på det lilla caféet mittemot stationen? Jo, naturligtvis den trötte Dif-resenären som tvingats resa genom halva Europa på egen hand utan en fungerande mobiltelefon och till på köpet lyckats komma fram före oss övriga.
Inte ens den semesterparadisliknande miljön i Rimini och synen av andra blåvita vänner på plats kunde hindra att man var ganska spak när det lokala nattlivet skulle provas första natten. Dagen därpå däremot
var det matchdag och utlyst samling på stranden, vilket man nysomnad blev påmind om via sms vid sex-tiden på morgonen då Änglarnas minibuss anlände. Några timmar senare var det dock dags att sluta upp till vad som nog får ses som den mest annorlunda matchsamling jag varit med om.
Medelhavsvärme, liggandes i en solstol med en paraplydrink i handen och Champions League-kval att se fram emot på kvällen – vad mer kunde man egentligen önska sig? Inte ens en hel dags pumpande av samma blåvittmusik kunde dra ner betyget, utan bidrog snarare till att locka till sig fler solturistande svenskar på plats. Vid fem-tiden möttes de flesta upp runt stationsområdet för att gemensamt åka lokalbuss i en dryg halvtimme till arenan som låg strax utanför huvudstaden San Marino, en busstur som milt uttryckt förmodligen var något annorlunda än vanligt för de medelålders italienare som var medpassagerare.
För att ta sig från den lilla lokalpuben krävdes en spännande bergsklättring nerför ett stup innan den lilla arenan, bestående av två
stora långsidesläktare med det typiska italienska plexiglaset längst ner framför löparbanorna, uppenbarade sig. Endast den ena läktaren var dock öppen och delades på mitten mellan de 100-150 blåvita (varav ca hälften från Gbg) på plats och hemmapubliken. Murata-klacken var för
övrigt ett kapitel för sig, och bestod enligt uppgift främst av inhyrda engelska fotbollslag som var på träningsläget i trakten, vilket dock inte hindrade dem från att på tveksam italienska brista ut i â€Goteborg, Goteborg va fanculoâ€. Ungefär lika stor klasskillnad var det på planen, och med 3-0 efter en halvtimme började nog både vi och Kamratgårdens folk på hedersläktaren att drömma oss bort till Basel. 5-0 blev det som
bekant till slut, ett resultat som utan problem kunde ha varit det dubbla med lite mer kyla i avslutningarna – så stor var klasskillnaden. Efter matchen hade lokaltrafiken slutat gå för dagen, och det blev istället blåvit taxikaravan tillbaka till Rimini. Roligast med hemfärden var när taxichauffören först vägrade släppa in en något äldre låååång blåvit supporter med motiveringen att han var för lång för bilen, men när övriga resenärer förklarade att personen i fråga var
en â€famous Swedish basketball player†så ordnade det sig till slut. Natten spenderades sedan på Riminis egen version av Rose & Crown, som det berättades hade blivit totalt sönderslagen i samband med VM ’90 då engelsmännen gjort det till sitt ställe. Den blåvita skaran på plats var lite lugnare, och nöjde sig med att sätta upp en halsduk på väggen som minne från vårt besök där. Segerfirandet fortsatte sedan i ytterligare två dagar med drinkar på stranden, klubbande på Cocunut och god mat i överflöd innan det var dags för den långa tågresan norrut igen.
Om San Marino och Rimini egentligen mer påminde om en chartersemester med semesterfotboll, om än viktig sådan, som krydda stod det tidigt klart att Basel skulle bli en helt annan sak, och
betydligt mer allvar. Efter 1-1 hemma efter en ganska seg historia, där parksamlingen bakom Storan och läktarengagemanget i första halvlek gladde mer än resultatet, var förhoppningarna om avancemang ganska blygsamma. Vid gravölen efteråt konstaterade buttra själar att det nog krävdes ett tidigt ledningsmål nere på EM-arenan St Jakob Park för att
vi ens skulle ha den minsta chans. Då tågluffandet i första omgången gick på mer flis än beräknat fick det bli budgetresa med Änglarnas bussalternativ den här gången för mitt sällskap, trots att jag vill minnas att man lovade sig själv att undvika så långa bussfärder efter den extraordinära Luxemburg-hemresan för några år sedan. Avgång vid 13-tiden på tisdagseftermiddagen och nere i ett sommarhett Basel, för andra gången på bara några veckor, vid 9 morgonen därpå – efter 20 timmar som präglades av ungefär vad man kan förvänta sig om man placerar 80 fotbollssupportrar i en långfärdsbuss med obegränsade
(nåja) mängder rusdryck. Som tur var hade man kompisar på plats som
anlänt redan dagen före, vilket gjorde att man istället för att vänta ett antal timmar på att få checka in som resten istället kunde unna sig
en tupplur på deras rum, vilket var minst sagt välbehövligt.
Utvilad, nyduschad och mentalt stärkt av högläsning ur den tyska
bibel som Hotell Spalentor så lämpligt försåg oss med var det dags att
möta upp övriga rättrogna på stan. Förutom Änglarnas buss hade de
flesta övriga på plats tagit sig ner med Ryan Air till Frankfurt redan under tisdagen, och tillsammans blev vi ett rutinerat gäng som försåg
ägaren till irländska puben Paddy Reilly’s med en fin dagsförtjänst. Efter några timmar på den soliga uteserveringen, kall öl och inte lika kall Strongbow för andra, var det dags att samla ihop oss för att hitta
rätt spårvagn till arenan. Huruvida vi valde rätt kan kanske diskuteras, för efter fem-tio minuters färd blev vagnen attackerad av
20-30 maskerade Basel-ligister som ville hälsa oss välkomna till Europa
med en generös mängd stenar och flaskor. De blev dock snabbt ivägjagade samtidigt som den lokala polisen dök upp med gummikulor-gevär (?), men då inga blev skadade medförde attacken egentligen inte mer än att vi
fick överge den trashade vagnen och istället marschera i samlad trupp den sista biten till arenan. Efter minutiös visitering vid insläppet fick man så till slut äntra den magnifika grytan vid namn St Jakob Park, som bestod av tre etager på långsidorna och två på kortsidan. Vi 3-400 blåvita på plats höll till på bortasektionen i ena kurvan, på motsatt sida mot Basels nedre kortsida där deras mer engagerade höll till och skapade ett ruskigt drag stundtals.
I den artonde minuten påminde den rödblåa kortsidan dock mer om Öis på Valhalla, tack vare en gänglig yngling från kranskommunen (hej Gais!) Kungälv, och vips så hade vi det där efterlängtade första målet
som vi hade snackat om ända sedan slutsignalen på Ullevi en vecka tidigare. Känslomässigt var man dock förmodligen än mer uppe i himlen en knapp timme senare då Robin Söder lyckades tråckla in matchens andra ledningsmål för hjältarna, som för dagen dessutom spelade i den extremt stilrena vita dressen. Först då, efter ledning med 2-1 som innebar att
schweizarna behövde göra minst två mål till, vågade jag för första gången tänka tanken…. – kanske, kanske, kanske. Den euforiska känslan efter Söders mål, och stoltheten över att vara blåvit ute på europaäventyr, gjorde dock att ingen som var på plats lär ha ångrat att man reste ner. Trots de sista ödesdigra matchminuterna. Trots Charles Joseph Richmond, Skottlands mest misslyckade idé sedan kjolar på män. Trots att allt gick åt helvete till slut. Och – trots den evighetslånga hemresan i en icke alltför aromfylld buss utan fungerande AC.
Att nåt så nära, kan vara så långt bort…
Jimmy Grimble
Bonusbilder:
Tidningsurklipp från italiensk lokaltidning dagen efter matchen
Tidningsurklipp från italiensk lokaltidning dagen efter matchen II
