| Biorecension: Awaydays |
|
| 2009-07-03 | |
|
"We are not Scousers - we're from Birkenhead..."
Året är 1979, Margaret Thatchers första år som premiärminister. Platsen
ett grått och regndisigt Birkenhead, Merseyside, i nordvästra England.
Kevin Sampsons, tidigare manager åt Liverpoolbandet The Farm,
kritikerrosade novell Awaydays har nu till slut blivit filmatiserad och hade passande nog
Carty fascineras av Elvis och hans vänner på Prenton Parks ståplats, alla stiligt klädda i gröna Peter Storm-anoraks, tighta Lois-jeans, nya Adidas-trainers och den obligatoriska androgyna wedge-frisyren a’la David Bowie på skivomslaget till Low, och vill bli en del av The Pack – samtidigt som Elvis försöker hindra honom och själv allt mer har börjat tröttna på sin våldsamma värld och vill skapa sig ett nytt liv. I Liverpoolområdet, som likt övriga norra England under den här tiden präglades av nerlagda industrier, ökande drogproblem och våld, flöt fotbollen, musiken och kläderna ihop till en helt ny ungdomskultur – ”the new thing”, ”match lads”, ”Scallies” eller som fenomenet skulle komma att benämnas sedan det etablerats även i London: Casuals.
Genom filmen tas vi med tågresor på väg mot bortamatcher och våldsamma uppgörelser med likasinnade motståndarsupportrar, utekvällar, spelningar, drogmisär och kärlek – helt enkelt en berättelse om två unga killars jakt efter identitet, gemenskap och ett bättre liv. Med
undantag för The Packs äldre ledare Godden, som spelas av Stephen
Graham från Shane Meadows hyllade This is England, så utgörs skådespelarna av unga lovande och tidigare okända talanger från närområdet – vilket inte minst märks på dialekten rakt igenom filmen
som bara den höjer betyget. Att det är en indiefilm som är gjord på en skral budget utan stöd från något stort bolag, trots Kevin Sampsons
Awaydays är inte ännu en våldsglorifierande ”huliganfilm” likt de mindre lyckade föregångarna de senaste åren, utan bör snarare jämföras med klassiska engelska ungdomskulturfilmer som Quadrophenia, om modsen på 1960-talet, och mer nyligen This is England om 80-talets skinheadkultur. Likt de två nyss nämnda filmerna präglas Awaydays dessutom av en nästintill nördig detaljrikedom, oavsett om det gäller miljöerna runt Birkenhead North, kläderna och de olika Adidas-trainersmodellerna eller den väl valda postpunk-B-sidan som spelas på klubben de är ute på. Har man en förkärlek för brittisk socialrealism, och därtill är intresserad av supporterkultur och musiken från den här tidsperioden, så är Awaydays ett absolut måste att se. Tyvärr verkar det inte som att filmen kommer att gå upp på svenska biografer, utan den intresserade får istället hålla till godo med dvd-släppet som sker den 28 september.
“Don’t be mistaken and don’t be mislead,
Pinkie Brown
Awaydays soundtrack:
|
premiär på engelska biografer i slutet av maj då undertecknad med vänner befann oss i Manchester. Att vi tidigare samma dag besökt just Birkenhead och Liverpool gjorde naturligtvis inte förväntningarna på filmen mindre. Den om stundom mörka historien kretsar kring de två huvudpersonerna Carty, en konststuderande sökande yngling som nyss mist sin mamma i cancer, och Elvis, en karismatisk men problemtyngd medlem
av Tranmere Rovers mer våldsamma supportersvans The Pack. De två möts på den legendariska Liverpool-klubben Eric’s, genom deras gemensamma
kärlek för post-punkband som Joy Division, Echo & The Bunnymen,
Magazine och Ultravox, och utvecklar med tiden en mycket nära vänskap.
envisa kamp i tio år för att få sin bok filmatiserad, skiner visserligen igenom några gånger – men filmens förtjänster är desto fler.
| < Föregående | Nästa > |
|---|